Minns du första gången du smakade jordgubbar? Eller tog bussen hem själv från en bio? Kysste någon? Satte dig bakom ratten helt solokvist, med ett alldeles pinfärskt körkort i plånboken?
Alla dessa premiärer. Så underbara de är. Första gången.
Eftersom jag var ensamstående med min dotter under hennes första tre år var jag väldigt observant på alla hennes premiärer. Fotograferade, skrev, berättade. Delade på alla sätt som gick då innan sociala media-tidevarvet. Ville dela undren med andra.
Tänker på det nu i samband med det inlägg jag skrev om etiketter.
Vad går vi miste om som vuxna när vi inte längre ser på världen med ett barns ögon? När vi slutar förundras över sötman i en solvarm jordgubb. När vi inte ser det vackra i en bukett vissnande tulpaner utan bara raskt kastar bort dem. När vi bara blir irriterade över silverfisken i badrummet eller myrorna på uteplatsen.
Är det för att vi är vana? Har blivit blasé? Loja? Inrutade? Tar saker och ting, och inte minst människor, för givna? Vad skulle hända om vi försökte att titta på saker och händelser på riktigt? Verkligen såg dem. Verkligen upplevde dem. Lyssnade, kände, smakade på dem. Jag undrar jag.
När uppmärksammade du senast en premiär?
HERO - the coach 
Hmm, jag skulle säga att jag är rätt så bra på att notera premiärer. Jag älskar ju att fira och då blir det ju liksom en del av det hela att hitta nya saker som man gör. Viktigt tycker jag.
Mycket viktigt! Och kopplandet till firandet är ju en riktigt bra idé för att som inte tänkt på det. 🙂
Ja, var någonstans på vägen tappar vi bort den där förmågan att se omvärlden med ett barns ögon? Men jag tror att bara man vill så kan man plocka fram den där känslan igen. Det är dock inget som går automatiskt, utan man får göra det medvetet och varje dag. Vi vuxna kallar det att leva här och nu 🙂
Och varför??
Och visst kan man det – plocka fram den!
Visst kan det vara för att vi är vana, har blivit blasé osv. Själv har jag skapat mina egna premiärer att glädjas åt; första bilturen med sommardäck, första doppet OCH första gången jag äter jordgubbar som är svenska (äter inte utländska – svenska ska det va).
Härligt Kikki – jag gör detsamma som du!
Pingback: Farväl | HERO – the coach