Besök i Seven Forks-området
På besök en bit från Kiambereplantagen, i Seven Forks-området på den kenyanska landsbygden ett par timmars bussresa från Nairobi. Där ska vi träffa Simon Mulli, en av Better Globes alla partnerbönder, som med hjälp av träden som han planterar och sköter om för sig likväl som för mig (som träd-sparare) och många andra saker som kommit på köpet (tillgång till ett mikrofinansinstitut i närheten, till utbildning och bollplank gällande agroforestry, ökad förståelse och kunskap kring vattenhushållning till exempel) har fått en bättre livskvalitet. Och inte bara han, utan hans fru och barn är i allra högsta grad med på tåget.

Vackert och kontrastrikt
Tar foto av allt och alla, det är både vacker och kontrastrikt i jämförelse både med det liv och den miljö jag lever i.

Jorden, torr som snus, och rödare än rödast så järnrik den är.

Baobabträdens magnifika siluetter, som vore de uppochnedvända och grenverket snarast efterliknar ett rotsystem. Eller för den delen, en lunga som förgrenar sig från de stora bronkerna ut till små små alveoler. Livets träd, kallas det, av förståeliga skäl. Det är något oerhört mäktigt med dem, en urjordisk kraft, dignitas för de med sig där de står, som Enter. Så höga, så speciella, och så tjocka om basen, som på många vis ser ut som en gigantisk elefantfot. Den på en och samma gång kraftigt rynkiga och kullrigt bulligt rundade trädstammen påminner om elefanthud.

Människor, getter, hundar (är de vilda eller är de faktiskt någons? Vem vet…). Kossor nu och då. Enstaka ödlor och ett gäng småapor.

…som vore vi på Tivoli
Och vägarna. Asfaltvägarna (eller är det oljegrus?) som är så skumpiga att ”vi har det bra, vi här bak i bussen”-gänget i vår från-lastbil-ombyggda turistbuss med plats för 20 personer brister ut i vilda tjoanden som vore vi på Tivoli och åkte bergochdalbana. Grusvägarna som flankeras på båda sidorna av diken… inte av människan grävda, utan av regnperiodens forsande vattenavrinning-skapta diken. Vissa så djupa att jag inte skulle haft näsan ovan marknivå om jag hoppat ner i dem. Emellanåt kliver vi ur bussen för att underlätta för vår skicklige chaufför att få bilen nedför och/eller uppför en extra brant och trixig passage där erosionen ätit stora tuggor också ut vägen, något gång får ett gäng ta i och putta bussen ur läge; fastnar gör vi förvånansvärt få gånger.

Besök hos en partnerbonde
Nåväl. Vi parkerar i den lilla byn och anträder en kvarts promenad nerför en gångstig bakom husen i byn. Fortsätter fotografera, samtidigt som vi tar oss till Simons ena stycke land som han odlar både träd och annat på. Vi stöter på två kvinnor med vars en ett-åring (eller däromkring) fastknutna på ryggarna. Vi stannar och pratar lite, busar lite med barnen som är lätt mammiga och mest tycker vi är både främmande och skrämmande.

Jag halkar efter stora gruppen, men hinner slutligen i kapp eftersom de övriga stannat mitt i Simons odlingar, för att höra honom berätta om sina erfarenheter som partnerbonde. Intressant är det, men så kommer de  – de båda kvinnorna med sina små barn – och ställer sig en bit ifrån vårt stora sällskap. Inte bara jag utan flera andra av de svenska och norska besökarna inleder små trevande utbyten med såväl mödrar som barn, med skiftande framgång. Barnen är, förståeligt nog, ganska avvaktande.

Stunden som inte förevigades
Men så kommer den, stunden som inte förevigades, fast det mesta på denna resa förevigas av någon, så många kameror och smarta telefoner som går varma av allas iver att fånga så mycket som möjligt av denna en-gång-i-livet-resa på bild och film.

Den ena tösen tappar det stora mangoblad som hennes mamma gett henne att leka med. Jag böjer mig ner och plockar upp bladet. Sträcker långsamt fram det mot henne, och för första gången tittar hon på mig utan att vara blyg och förlägen. Hon sträcker fram sin lilla hand och tar varsamt mangobladet från mig. Jag flörtar lite med henne och hon ler.

När Simon Mulli pratat klart kommer Andrea fram till mig. Oh. Så vackert det var. Din stora vita hand, hennes lilla bruna hand, hur ni möttes över bladet. Jag såg vilken vacker bild det hade blivit, säger hon, och måttar med händerna i luften som ramade hon in bilden hon såg för sitt inre. Men så, på ett ögonblick var stunden förbi, och jag som stod där utan kamera i handen hann inte föreviga det. Men det var vackert, stunden som inte förevigades.

Ja, det var vackert. Och jodå, nickar jag till svar.
Visst förevigades ögonblicket. I mitt minne. Och i ditt. Det är som det ska.