Skrev: Jag ser det vackra. I allt.
Fick en kommentar på inlägget som gör att jag spinner vidare i tanken.
För, det gör jag, ser det vackra i allt, alltså. Och ändå inte.
Jag menar att jag ser vackert, i alla möjliga saker, i sådant jag tidigare inte var observant på, sådant jag tidigare inte uppmärksammade. Betyder det att allt jag ser är vackert? Nej. Jag kan se det fula i saker också, självklart. Men samtidigt… på något vis uppmärksammar jag det vackra mer. Och jag noterar min upplevelse av skönhet. Jag märker att jag hajar till inför någons/någots skönhet.
Kanske är det så enkelt att det jag glömde formulera i inlägget Jag ser det vackra handlar om var jag har mitt fokus? För det vi fokuserar på får vi mer av. En enkel formel, men ack så sann. Det jag lägger värde på, lär sig min hjärna att jag värderar, och min mönstersökande hjärna (för sådana är de, människans hjärnor!) kommer därför att att leta efter mer av samma.
Så när jag säger att jag ser det vackra i allt, så menar jag att jag värderar det vackra (och det är högst subjektivt, det vackra kan vara estetiskt vackert, men det kan likaväl vara något som berör andra sinnen än synen, något som väcker känslor i mig av ett eller annat slag; kan vara något så enkelt som en gest – en blick – mellan två personer på bussen som rörde mig till tårar härförleden) och noterar det.
Där har jag mitt fokus – och tack vare det så är min upplevelse av världen så oerhört mycket… vackrare. Det gör livet härligare att leva idag, än hur jag upplevde det på den tiden var då jag hade annat i (omedvetet) fokus.
HERO - the coach 
Min tolkning och reflektion i detta du nämner som vackert är att du nyfiket noterar det som finns runt dig UTAN att värdera eller döma det eller önska att det vara annorlunda och när du tillåter något att få vara precis som det är – då blir det ju vackert 🙂
Kram!!
Mmm. Fint omformulerat – tack för speglingen! Blir tydligare nu, även för mig!
Allt är vackert. På något både konstigt och underbart vis. En del måste en kanske kämpa med för att se det vackra i?
Så är det nog.
Och kanske är min upplevelse av livet att jag numera behöver kämpa allt mindre för att se och uppskatta det vackra – mina ögon/jag är mer mottaglig för det helt ”av sig självt” på något vis.