Under ett samtal kom vi in på rädslor, och min samtalspartner sa ”Oftast är det rädsla som hindrar oss”. Och då slog det mig. Oftast? Nä, vet du vad, jag undrar om det inte är dags för lite svart vitt perspektiv från mig för en gångs skull, så jag kastar ur mig följande påstående:

Det är alltid rädsla som hindrar oss.

Rädslan i sig är inte problemet dock. Det är både naturligt och normalt att känna rädsla. Problemet som jag ser det är att vi lite till mans är för snara att tro på rädslan och låta den stoppa oss. Visst finns det fog för det ibland, men vid sådana tillfällen bör du ringa polis, brandkår eller ambulans helt enkelt.

Problemet är alla de andra gångerna. Stunderna av möjlighet, som går förlorad för att jag – och kanske du? – väljer att tro på rädslan. Rädslan som i mångt och mycket allt för ofta handlar om ett möjligt (men ofta ganska osannolikt scenario) som eventuellt kan komma att inträffa i framtiden. Dessutom har den dessutom ofta med andras tankar att göra.

Hen kommer tro jag är helt [infoga valfritt adjektiv]!

Jag vågar påstå jag är långt ifrån ensam om att ha tänkt den tanken, där jag ofta infogar beskrivande ord som knäpp, tjock, galen, feg, ynklig, maktfullkomlig, löjesväckande, klumpig, bestämmande osv.

Varför ska jag låta mig hindras av vad jag tror att någon annan eventuellt kommer att tro om det jag står i begrepp att göra?

Vad skulle hända med dig, om du trotsade rädslan lite oftare (och då menar jag inte den där det är läge att slå 112, så klart)?

Hur påverkas ditt liv om du vågar lite mer idag än du vågade igår?