Vaknade med en liknelse på hjärnan. Handlar om påfarter och avfarter. Har en känsla av att många ser på skolan som en transportsträcka (ett visst antal mil på motorvägen) som eleven kör in på när hen börjar i förskola, förskoleklass eller årskurs ett (finns kanske olika tänkta påfarter). När man är klar (gymnasiet eller högskola för merparten) så kör man ner på avfarten och ‘är klar’.

Irriterar mig redan en smula – för det är ju detta som förhindrar att vi, som individer i samhället, lever det livslånga lärandet.

De facto är det ju så att livet är en enda lång transportsträcka av lärande, ibland går det fort (motorväg) och ibland lite långsammare (skogsväg), men vi befinner oss alltid på resande fot på Lärandets väg.

Läste på Twitter häromdagen att foster börjar lära sig känna igen språk redan i magen – så nog pågår det ett lärande redan där. Inte minst för att barn kan födas med en två-språklig förståelse till och med, om den i magen hört två språk! Fantastiskt att tänka på.

Så om vi tar oss upp på lärandets väg redan i fosterstadiet, då vill det till att vi slutar se skolan som stället ‘där man lär sig det man behöver veta för livet och när man är klar med skolan är man klar med lärandet’.

Att hastigheten kan variera och att man ibland behöver göra sk pit stops, det känns logiskt. Men faran ligger i att mentalt köra av vägen, att tro sig vara färdigrest.

Var befinner du dig i förhållande till Lärandets väg?