Bestämt möte. Anländer några minuter före utsatt tid, genast uppstår dilemmat: sätta mig ute och vänta, eller gå in? Bestämmer mig för att sätta mig på uteserveringen och vänta.

Och där sitter jag. Och väntar. Kollar runt för att inte missa hen. Tiden går. Kollar lite Twitter, facebookar lite, kollar runt igen.

Skickar ett FB-meddelande för att dubbelkolla att vederbörande inte sitter där inne och väntar.

Och tiden går. Efter 20 minuter inser jag att jag är väldigt dålig på att ta vara på tiden, jag är ingen bra väntare när osäkerheten gör mig sällskap.

Har jag tagit rätt på dag? På tid? Dubbelkollar. Jodå. Skickar ännu ett FB-meddelande och frågar om något annat dykt upp.

Tystnad. Paxar två stolar och går snabbt inför att säkra att hen inte väntar där inne. Men nej då. Ingen där.

Påminns om hur det var att arbeta i Indienprojektet jag var inblandad i under 3-4 år. Vilken frustration det kunde ge upphov till, och så mycket väntan.

Någon berättade en historia för mig när jag var som djupast insyltad i projektet. Slutklämmen löd att en indier som kommer en timme eller två försent ser det som att hen gett den väntande en gåva. En eller två timmar att bara vara och bara njuta av.

Men det är där jag faller. När jag väntat utan att veta varför jag väntar så njuter jag inte. Jag låter mig snarast bli uppjagad!

Slår en sista orolig lov runt mig, hoppas febrilt få syn på hen som jag stämt träff med. Ingen tur.

Nä. Nu får det vara nock. Tänker först beställa fika till mig själv, för att njuta ordentligt. Men det känns inte rätt det heller. Jag drar helt enkelt. Jag får ingen ro i kroppen här.

Och just när jag gör mig redo att gå får jag svar. Hen har glömt vår träff. Och genast kan jag andas ut – jag har inte gjort något fel. Och tänker att där finns det mer att utforska, för hur gagnar mig rädslan för att det är jag som gjort något fel?

Hur hanterar du liknande fall av ofrivillig väntan?