Låg och läste i sängen när jag slogs av en insikt.
En av de saker jag är mest ihärdig med vad gäller #skolvåren är att det inte finns ett sätt som är rätt sätt, utan det finns många olika sätt, som är bra för olika individer. Vi är alla olika och vi behöver därför olika saker för att växa och utvecklas.
Mindes jag tillbaka till min tid som utbytesstudent i Lincoln, Nebraska, i USA. Lincoln är en frikyrklig stad, kanske kan jämföras med Jönköping. Min värdfamilj var sjundedags adventister, om jag minns rätt (det är några år sen vid detta laget!). Jag var en sextonårig svensk tonårstjej fullt övertygad om att jag visste allt och att jag alltid hade rätt dessutom. Lätt kulturkrock vill jag lova.
En av de första kvällarna hamnade jag i en diskussion om religion med min värdfamilj, främst med värdmamman Janene. Jag hade läst eller lyssnat till Jonas Gardell på sommaren innan jag reste över Atlanten. Han pratade om religiösa som envist bedyrar att just deras gud är den enda sanna guden, och la till att det omöjligt kan stämma…
”…för tänk om då eskimåerna skulle ha rätt och Gud är en isbjörn. Hur förvånade alla andra skulle bli!”
Det där tog jag fasta vid, och min argumentation med min värdfamilj rörde sig kring det faktum att jag anser det helt ok att säga att min gud är rätt för mig, men inte att jag därmed har rätt att säga till någon annan att deras gud är fel. Det är bara annorlunda.
Dvs, det finns inte en gud som är rätt gud, det kan finnas många olika gudar, eller avsaknad av gudar för den delen, som är rätt för olika individer. Mångfald!
Och när jag insåg det, där jag låg och läste min bok, så var det som om cirkeln slöts. Tänk att jag som 16-åring, odrägligt självsäker och full av mig själv, ändock bergfast trodde på något som jag nu, ett kvarts sekel senare, tror lika fullt på:
Det finns inte ett rätt sätt, det finns bara mitt sätt. Och ditt sätt. Och hens sätt.
Det finns andra som tror som jag, och de som tror som du osv. Och det är ok. Men vad ska det till för att vi ska acceptera olikheter, utan att värdera dem utifrån en påhittad rangordning? Vad ska det till för att vi ska kunna se att det verkligen finns olika sätt att nå samma mål, och att det är ok? Vad tror du?
(Och om ni undrade: Min värdpappa tog mig åt sidan dagen efter vår diskussion och sa nått i stil med:
”Du kanske ska tänka på vad du diskuterar med Janene, hon är inte van vid så frispråkiga tonåringar. Religion är ett känsligt ämne vet du.”.)
HERO - the coach 
Min tro på att det inte finns ett sätt som är rätt sätt, är på intet vis ett accepterande av sådant som skadar, individ eller större sammanhang. Hänger inte ihop alls. Tror bergfast också på att vi som individer har ett stort ansvar att säkra att det jag gör/vill göra gagnar inte bara mig, utan också mina närmaste, mitt lokalsamfund, mitt land, miljön, världen. Dvs, inte bara win-win, utan win-win-win i åtta led eller så. Skadar det på vägen så gagnar det inte egentligen mig heller.
Jag vet ju att du anser struktur & uppföljning är rätt. Du vet också att jag ifrågasätter inte bara det, utan skolan som helhet. Det gör jag inte för att jag inte tycker det finns ett värde i skolan, utan just för att jag inte tycker vi dryftat detta värde tillräckligt, och på ett tillräckligt högt plan. Därför vill jag inte heller ner i uppföljning och mätmetoder, innan syftet (eller skolans mål, för att använda dina ord) är tillräckligt tydligt. För det anser jag inte att det är.
Det här är ett intressant resonemang som på många sätt har varit en ledstjärna även för mig. Jag hävdar dock att det ibland kan dras alldeles för långt och lura oss till att låta bli att säga nej. Diskriminering pga kön, sexualitet, etnicitet etc. är inte rätt oavsett hur helig skriften det är skrivet i än är.
Exempelvis så anser jag att struktur och uppföljning är rätt för skolans verksamhet även om vi sen kan söka oss till olika slags struktur och uppföljning. Otydlighet om skolans mål är ett område där vi behöver säga NEJ!