Bränn alla mina brev

Jag läser Bränn alla mina brev, Alex Schulmans roman som bygger på triangeldramat och kärlekshistorien mellan Sven och Karin Stolpe och Olof Lagercrantz. På sidan 240 snubblar jag över följande passage: ”Ibland längtar jag efter landet som icke är. Jag längtar efter allt det som aldrig hände. Därför kan jag ibland tillåta mig själv att besöka den platsen, i tanken. Så är det med de här pappren.” 

Det är mormor Karin Stolpe som berättar för en ung Alex Schulman, hennes dotterson, om betydelsen av några brev som han snubblat över i mormors garderob på jakt efter gamla frimärken till sin frimärkssamling. Jag läser och påminns min egen saknad efter det som inte blev.

Skriva. Det kan han. Det är en välskriven bok, lättläst och samtidigt långt från lättsinnig. Tung men utan att kännas tung i läsningen. Det tar mig inte många timmar att läsa de 280 sidorna, och det är med vånda jag lägger ifrån mig boken mitt i natten för att säkra att jag får min skönhetssömn…

Får ett par timmars respit följande eftermiddag mellan förmiddagens kontorsarbete och att Caspian trillar in till Hasselbacken för att fortsätta parallelljobba med mig. Solen skiner. Det är ljumt och härligt. Så jag tar fram boken, som jag kommit halvvägs i, slår mig ner i trädgården och läser. När Caspian kommer två timmar senare har jag tre sidor kvar…

 

Kommentera här/Please comment here

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.