Denna fantastiska skapelse, som förmår sätta blad av närmast förhistoriskt gigantiska mått, som växer och växer och växer, trots att jag skördar och skördar. Magnifik växt! Och så god dessutom. Minns den rosa saften min momo kokte när jag var barn, som smakade så ljuvligt rosa – för det är verkligen så jag minns den. Att den smakade rosa. Själv gör jag ofta både rabarberkräm och rabarberpaj, men i lördags när jag skördat drygt tre kilo rabarberstjälkar så bestämde jag mig för att göra saft. Googlade fram ett recept, som jag inspirerades av: Lät den stå fyra dygn (eftersom jag inte orkade ta hand om den igår), skippade citronsyran, hade endast ett och ett halvt kilo rårörsocker på cirka fem liter saft, det räckte fuller väl – inte minst eftersom jag fryser min saft, snarast än har den stående i flaskor, då hade det nog behövts mer socker för att konservera saften ordentligt. Så nu är frysen full av fem liter av Hasselbackens rårörda rabarbersaft, undantaget litern jag satte i kylen att bjuda till födelsedagsskål med på lördag.

För den delen ska jag nog kunna bjuda även på Hasselbackens nygjorda hyllesaft också eftersom jag i söndagskväll tog mig ut på hylleblomst- och nässelplockarpromenad. Hyllen satte jag saft på (utan citronsyra även där), som jag ska sila av och fylla på flaskor om två dagar, och nässlorna sköljde
jag upp och band ihop till ett knippe som jag hängde till avrinning och tork – blir perfekt att pulvrisera och göra nässelpulver av, till vinterns gröna smoothies, brödbak och annat smått och gott. 

Självklart plockar jag nässlor och kirskål som jag använder omgående också, men dessutom förväller jag dem snabbt och fryser in för höst/vinter/vår-användning. Och plockarsäsongen har ju bara börjat, snart finns det bär att skörda, och äpplen att plocka, och…  Äpplena jag vinterförvarade på vinden räckte ända till april, och de torkade äppleringarna jag producerade i höstas har jag faktiskt fortfarande kvar två påsar av – världens bästa snacks. Oh vad jag älskar att kunna använda det naturen ger.