Rätt upp och ner. Här är jag. På Scaniabadet i Malmö, Västra Hamnen.

Satt där och såg mig omkring, och påmindes om ett blogginlägg jag läste förra sommaren. Om kroppar. Om hur olika de är. Hur vackra de är, just på grund av sina olikheter. Och hur stor variationen verkligen är. Det var en mamma som skrev och uppmanade just andra mammor att visa sig, på stranden, i baddräkt, i bikini, och att inte skämmas för gäddhäng och sträckmärken på mage och lår, stora eller små eller ojämna bröst, eller inga alls för den delen. Magar och rumpor som putar ut eller in. För det är ju så, att genom att visa att jag är ok med den jag är, så som jag ser ut, så skickar jag signaler till omgivningen, inte minst till mina egna barn. (Minns du vem som skrev det där så får du gärna länka i kommentarerna nedan, skulle så gärna läsa det igen, och ge cred!)

Det där satt jag och tänkte på idag. Så jag tänkte bjuda lite på mig själv. Rätt upp och ner. Med slapp mage som huserat två barn, orakade armhålor, små bröst och håret på ända. I den mån det framgår vill säga. Kunde kanske bett maken ta foto, men jag är ju en selfie-fantast, så ni får stå ut med lite udda vinklar och vrår.

Det här är jag. Oretuscherad. Precis som jag är. Älskad! Av både mig själv och av andra.

Undrar lite om det är det förstnämnda som är anledningen till att jag vågar skriva/visa detta? Alltså, att jag faktiskt älskar mig själv. Hade jag vågat stå rätt upp och ned framför dig, här på bloggen, om jag inte var trygg i att jag älskar den jag är?